av Sophie Kinsella
Varför läste jag den här boken? Jag fick låna den av min mamma, som hade haft den som lättläst reselektyr. Tidigare hade jag läst The Undomestic Godess av samma författare, och den tyckte jag var bra, så jag trodde att jag skulle gilla den här med.
Men oj så besviken jag blev! Det handlar om Emma, en naiv, rätt så korkad tjej som hela tiden hamnar i farsartade pinsamma situationer, rodnar och springer ut och gömmer sig. Av en slump blir hon insyltad med ägaren till det reklamföretag hon arbetar på som ”alltiallo” och råkar få reda på något som kan kompromettera hans ställning… Sen blir de förstås kära och det blir missförstånd och förvecklingar och Emma är för stolt eller dum för att ta reda på vad som egentligen hänt, utan drar istället långtgående förhastade slutsatser.
Mitt i den soppan uppdagas det förstås att Emma, utan formell utbildning och med cirka ett års erfarenhet av reklambranschen, är en naturbegåvning och kläcker idéer som får hennes överordnade att häpna och hennes kollegor att bli gröna av avund. Givetvis befordras hon i slutet av boken.
Alltså: ska det här vara charmigt? Feel-good-litteratur? Kanske en del människor känner sig smarta av att läsa böcker som handlar om personer som är dummare än de själva, men jag blir bara irriterad på denna sociala klumpeduns utan allmänbildning men med stora skönhetskomplex (men givetvis är hon jättesnygg).
Betyg 1,5 av 5.
